Trailerns uppbyggnad
Grunden för en trailer är att inte visa allt, eller hur scenerna avrundas. En trailer för en skräckis får inte avslöja att hela scoutkåren dör på slutet – då mister man spänningen för hur det skall gå med dem. Huvudrollsinnehavarna skall befinna sig i en situation där de är tvugna att agera. Men publiken skall inte få veta hur det går, utan att se den riktiga filmen.
Det kan ibland verka som om trailers bara innehåller ”häftiga” bilder, men så är det självfallet inte. En bra trailer ska vara uppbyggd som en film med början och slut. Det finns inga genvägar. Därför måste man även kunna den klassiska dramaturgin som beskriver hur en dramatisk film är uppbyggd, och då givetvis komprimera historien hårt för att lyckas föra fram sin berättelse på ynka halvminuten.
I första hand bör du förklara allt med bilder, men när inte detta räcker till för att berätta filmens huvudkonflikt eller tema kan man ta till speakertext – inte tidigare. Det är en bra grundregel som hjälper dig att utnyttja mediets fördelar. Och sedan får vi ju naturligtvis inte glömma den obligatoriska texten”Coming soon – to a theatre near you”, fast på svenska då förstås.
Det viktigaste är dock att snabbt presentera genren, karaktärerna, problematiken/ filmens tema samt att sluta trailern vid en ”cliffhanger”.
Klassisk dramaturgi:
- Akt 1 (början) – Anslag och presentation. Det första man gör i anslaget är att tala om för publiken vilken genre filmen hör hemma i. En skräckfilm börjar oftast med något riktigt kusligt – dels för att man som tittare ska stanna kvar, dels för att säga ”det här är en skräckfilm” och dels för att presentera vad huvudkonflikten är och vad filmen ska handla om. I presentationen gäller det att presentera karaktärerna. Vem är vem och vad är deras mål? Huvudkaraktärerna bör man lära känna så mycket som möjligt genom information om deras intresse, attityder, relationer till andra etc. För att man ska sympatisera och tycka synd om dem som ligger i underläge måste man nämligen veta vilka de är.
- Akt 2 (mitten) – Fördjupning och konfliktupptrappning. Fördjupningen är en ”förlängning” av presentationen där man ska lära känna karaktärerna ytterligare. Den onde ska bli ännu ondare, den gode ska bli ännu mer nedtryckt av den onde – allt för att skapa större dramatik i berättelsen. Publiken får även reda på att huvudpersonen inte har det så lätt. Han eller hon kan vara ganska ensam, inte alls så perfekt som omgivningen tror och har en del mänskliga fel. Publiken sympatiserar och tycker helt enkelt synd om personen. Konfliktupptrappning: som namnet säger så trappas konflikten upp och detta steget infinner sig mot slutet av berättelsen. Den ene gör något som tvingar den andre att agera vilket leder till den slutliga uppgörelsen mellan dem båda.
- Akt 3 (slutet) – Konfliktförlösning och avtoning. Nu har konfliktupptrappningen nått sitt klimax och någon av dem har vunnit. Den vanligaste och kanske mest uttjatade vinnaren är naturligtvis den goda sidan. I nästan alla filmer brukar den gode ligga i ett rejält underläge, tills han eller hon slutligen i de sista sekunderna lyckas överlista och golva motståndaren. Spänningen hålls uppe konstant genom hela striden, men utgången för vem som ska vinna är därmed oftast för lätt att räkna ut. Avtoning: nu är det dock så att eftertexterna inte kommer upp så fort den goda sidan har vunnit eller så fort den onde tippar i backen. Publiken måste hinna ”smälta” det som har hänt genom några sekvenser på vinnaren eller dylikt. Publiken måste få tid att ”varva ner” och hylla eller sörja protagonisten. Det kan också finnas något problem som ännu inte klarats upp, som i sista stund får avrunda historien.
ninassprakrum 