Huvudperson och bipersoner

Huvudpersonen är den viktigaste karaktären i berättelsen. Utifrån huvudpersonen utspelar sig handlingen. De flesta texter har bara en huvudperson, men det kan också vara flera. Är det för många huvudpersoner kan det bli rörigt.

I stället finns det också bipersoner. Bipersoner är de karaktärer som finns omkring huvudpersonen. Hur de beskrivs i texten beror på hur viktiga de är för huvudpersonen och det som händer i texten.

Beskrivande personbeskrivning

I en beskrivande personbeskrivning berättar författaren om karaktärens yttre kännetecken. Det är personens utseende och andra yttre förhållanden, till exempel ålder, familj och klädsel. I den beskrivande personbeskrivningen kan författaren tala om för läsaren hur huvudpersonen känner sig genom att till exempel skriva rakt ut att hen är ledsen.

Vi tycker oftast att det är mer intressant att läsa en text om vi tycker att vi känner igen karaktärerna. Det är vanligt att vi jämför en person i en bok med en person vi känner.

Gestaltande personbeskrivning

I en gestaltande personbeskrivning använder författaren huvudpersonens handlingar för att beskriva personen. I stället för att skriva att personen är ledsen visar författaren det genom att beskriva hur personen agerar. Det kan till exempel vara genom att beskriva personens kroppsspråk, hur hen säger något eller vad hen gör. Författaren antyder bara vad det är som sker, och därför måste läsaren själv tolka texten för att få en uppfattning om vem personen är.

Show, don’t tell

Inom litterärt skrivande finns ett uttryck från engelskan, ”show, don’t tell”, som betyder ”visa, berätta inte.” Det innebär att en författare inte ska berätta precis allt för sin läsare, utan låta läsaren tolka saker själv. På så sätt blir den berättande texten mer intressant och engagerande för läsaren. Den gestaltande personbeskrivningen visar saker för läsaren, medan den beskrivande personbeskrivningen berättar. Därför är det vanligast med gestaltande beskrivningar inom litteraturen.

Vi gör en övning:

Här kommer ett antal meningar som beskriver en situation. Skriv en liten kort text som istället VISAR/ GESTALTAR:

  1. Anna var upprörd.
  2. Resan var ansträngande.
  3. Emir var nervös.
  4. Victor blev förvånad.
  5. Juliana blev rädd och sprang i väg.

 

Yttre och inre beskrivningar

Yttre och inre beskrivningar

  • Yttre: namn, språk, kön, utseende, familj, vänner etc.
  • Inre: känslor, beteende, attityd, egenskaper etc.

En yttre beskrivning handlar om att beskriva personens fysiska yttre, till exempel ålder och utseende. Det som finns i personens närhet kan också användas i beskrivningen. Det kan till exempel vara platsen där personen bor, personens familj och vänner. Den inre personbeskrivningen handlar i stället om att beskriva personens känslor, egenskaper och de värderingar som personen har. Genom att använda både yttre och inre personbeskrivningar kan författaren fokusera på olika delar av personens utveckling.

Platta eller djupa karaktärer

Fiktiva karaktärer beskrivs med olika egenskaper och karaktärsdrag. Djupa karaktärer är de som beskrivs detaljerat och ingående. En djup karaktär utvecklas under historiens gång. En platt karaktär är en person som inte beskrivs så noga. Den kan till exempel bara ha en enda egenskap. I stället används den platta karaktären för att föra handlingen framåt, eller för att representera något i historien. De platta karaktärerna kan jämföras med statister inom film, medan de djupa karaktärerna är huvudpersonerna.